Det är i grunden positivt. Uppdraget tydliggörs och omfattar nu både undervisning, planering och uppföljning. Samtidigt öppnas för att staten reglerar hur tiden ska fördelas.
Men den avgörande frågan återstår: vad innebär det i praktiken?
I den bakomliggande utredningen pekas en lägstanivå ut – omkring fem timmar per vecka för planering och uppföljning. I det beslut som nu fattats saknas sådana nivåer. I stället skjuts frågan till kommande föreskrifter.
Vi står alltså i ett läge där uppdraget breddas – utan att förutsättningarna är fastställda.
Om mer tid ska läggas utanför barngrupp behöver den tiden tas någonstans ifrån. I praktiken innebär det ökad bemanning.
För många mindre verksamheter är det helt avgörande: hur ska detta finansieras när resurserna redan är ansträngda?
Det väcker också en viktig professionsfråga. Vilket stöd finns för att mer tid utanför barngrupp stärker barns lärande – om det samtidigt innebär att den mest utbildade personalen är mindre närvarande i verksamheten?
Beslutet innebär också förändringar i dialogen med vårdnadshavare. Kravet på löpande information tas bort och ersätts av att verksamheten själv avgör när och hur information ges. Utvecklingssamtal ska genomföras minst en gång per år.
Samtidigt tydliggörs ansvaret för att förebygga och hantera kränkande behandling. All personal ska aktivt uppmärksamma och agera när barn upplever sig utsatta – och fokus flyttas från formell rapportering till att säkerställa att situationer faktiskt tas om hand.
Vi på Sefif välkomnar en tydligare reglering av uppdraget.
Men utan tydliga förutsättningar och finansiering riskerar reformen att skapa nya utmaningar – särskilt för mindre huvudmän.
///Jenny Löfgren VD
